Den 6 juni för 14 år sedan träffade jag den som skulle visa sig bli min fru och livskamrat i livet. Två år senare gifte vi oss en magisk höstdag och jag minns hur fantastisk, rolig och underbar denna dagen var. Himlen var helt molnfri och solen värmde med sina strålar. Det var en perfekt avslutning på nästan ett års planerande och förberedande för att få denna dagen att bli ett minne för livet. Men det var också en början på något nytt, ett liv tillsammans på riktigt där vi lovade att älska varandra i nöd och lust. Jag minns att prästen sa till oss att vi skulle ta vara på och finnas där för varandra även när sämre tider kommer, för det gör det, sa han. Och så rätt han har fått. I början av vårt äktenskap så var allt bara underbart. Vi var fortfarande nyförälskade, vi köpte ett gemensamt hus och vi fick två underbara döttrar. Men dessa år har också bjudit på motgångar i olika former, speciellt det sista som gått nu. Det var ungefär ett år sedan som jag fick diagnosen utmattningssyndrom. Både jag och frun var ganska inställda på att, lite vila så är det snart bra igen. Min fru uttalade inte det rakt ut, utan hon har istället sagt såhär i efterhand.
– Det är tur man inte vet hur livet ser ut framåt för jag hade aldrig trott att det skulle ta sån tid och drabba så hårt.
Det är en sjukdom som drabbar alla i ens omgivning oavsett om det är familj eller nära vänner. Men såklart blir familjen den som står närmast och får ta det största lasset. Jag kan ofta tänka på att min fru, Emma, verkligen har hållt det löfte hon gav mig i kyrkan för 12 år sedan, att älska mig i nöd och lust. Jag kan bara se tre anledningar till att hon fortfarande är gift med mig. Antingen tycker hon att jag är så sjukt snygg fortfarande att hon inte kan vara utan mig. Eller så är hon bara rent galen som inte fattat sitt eget bästa. Jag tror dock att det är så att hon vet vad empati, medmänsklighet och att ställa upp på varandra innebär, tillsammans med att hon fortfarande tycker att jag är rätt snygg ;-). Utan henne i mitt liv detta året vet jag inte hur det hade slutat.
I denna tidning kan du läsa om Erik och Anna-Stina som varit gifta i snart 67 år. När jag gjorde den intervjun och Anna-Stina säger att ett långt och lyckligt äktenskap inte kommer av sig självt utan det får man jobba på, så förstår jag exakt vad hon menar. Nu ska jag med mina futtiga 12 år inte mässa, men jag vill ändå försöka ge ett råd på vägen. Ge det en chans och tänk till på vad det där ordet nöd, som ni lovade i kyrkan, betyder. Lyckas ni så garanterar jag att det är värt att kämpa för och man växer samman ännu mer på något sätt.
Jag har i hela mitt liv sagt att jag bara ska gifta mig en gång. Detta är faktiskt något som jag skulle vilja korrigera nu med facit i hand. Jag skulle kunna tänka mig att gifta mig en gång till men med samma underbara tjej om jag hade fått en lika fantastisk dag igen.
Med bakrund av mitt jobbiga sista år skulle avslutningsvis vilja tacka alla människor som lärt mig vad som är viktigt i livet.Jag är så otroligt tacksam för alla de som hjälpt mig och funnits där. Speciellt såklart min familj och min underbara fru. Jag älskar dig i nöd och lust, och vill du återuppleva vårt magiska bröllop en gång till så är det faktiskt din tur att falla på knä för mig denna gången.
Rickard